Astmaundersökningar som stöd för diagnostisering och uppföljning

Det är svårare att diagnostisera astma hos små barn än hos skolbarn och vuxna. Astmaundersökningarna bygger i stor utsträckning på de symtom som föräldrarna upptäckt hos barnet. Ju mindre barnet är desto mer bygger utvärderingen av symtomen på föräldrarnas iakttagelser. Små barn kan ju inte själv berätta om sina symtom. Det som kommer fram vid läkarundersökningen är mycket viktigt: finns det tecken som tyder på problem med utandingen, är utandningen pipande eller har andningsfrekvensen ökat. I svåra situationer mäter man också syremättnaden i blodet och följer upp om symtomen lindras av astmamediciner som öppnar luftrören (bronkdilaterande medicin).

Genom att föra en s.k. symtomdagbok blir det lättare att bedöma symtomen, hur länge de varar, hur kraftiga de är samt i vilka situationer de förekommer. Dagboken kan man föra i ett helt vanligt häfte, men det finns också färdiga häften som innehåller anvisningar och som också har plats för en symtomdagbok.

Utöver beskrivningen av symtomen måste man också göra funktionstest för att undersöka lungfunktionen. Detta gör man även för att följa upp astman då man utvärderar vårdbalansen. Vilken undersökningsmetod som väljs beror på barnets ålder och hur samarbetet fungerar. Sällan testas lungfunktionen hos barn som inte ännu fyllt 3 år. För att undersökningarna ska lyckas bättre ska man gärna i förväg berätta för barnet varför undersökningen görs och vad som sker under själva undersökningen. Det finns skriftliga instruktioner så man ska kunna förbereda sig och innan undersökningen inleds berättar skötaren dessutom för barnet och föräldrarna hur undersökningen går till.

Lungfunktionstest utförs vanligtvis som blåstest. Undersökningarna pågår i 1–1,5 timmar, beroende på undersökningen. Man kan försöka lugna ned situationen genom att samtidigt låta barnet titta på t ex en bok eller film. Om barnet har en infektion i andningsvägarna kan undersökningen inte göras. I så fall kommer man överens med vårdenheten om att skjuta upp undersökningen till en senare tidpunkt.

Oscillometriundersökningar kan göras från det barnet fyllt 3 år. Vid undersökningen andas barnet via ett munstycke normal viloandning (tidalandning) i ett aggregat som registrerar andningen i perioder om 30 sekunder. Barnet får sitta på en stol eller i knät på en förälder men behöver inte behärska någon särskild blåsteknik för detta test.

Dessutom kan man göra ett belastningstest som vanligtvis utförs utomhus där barnet får springa eller hoppa på en trampolin. Under belastningsprovet följer man upp andningen och efter belastningen mäter man lungfunktionen. Sedan får barnet bronkdilaterande medicin.

Andra test som utreder lungfunktionen, t ex spirometriundersökning, ger pålitligt resultat först då barnet nått skolåldern. Undersökningen kräver koncentration och barnet måste klara av att blåsa ut kraftigt enligt de anvisningar vårdpersonalen ger. Vid en spirometriundersökning ska barnet på samma sätt som vid oscillometriundersökning blåsa genom ett munstycke. Det gäller att kraftigt blåsa ut så länge som möjligt. Utblåsningarna upprepas tre gånger. Därefter får barnet medicin som öppnar luftrören och sedan medicinen börjat verka görs blåsningarna på nytt. Också detta test kan kombineras med ett belastningstest.

Med hjälp av PEF-mätning kan man också i hemförhållanden följa med om astman påverkar barnets PEF-resultat under dygnet och hur medicinen som öppnar luftrören påverkar PEF-resultatet. PEF-uppföljningen lyckas vanligtvis då barnet uppnått skolåldern. För att mätresultaten ska bli tillförlitliga måste barnet få handledning och lära sig hur man blåser i mätaren. Sköterskan hjälper barnet att hitta rätt teknik. Läpparna ska sluta tätt runt munstycket och utblåsningen ska vara snabb och kraftig. Det behövs minst tre utblåsningar och resultatet antecknas på uppföljningsblanketten. Värdena ska ligga ganska nära varandra och skillnaden mellan de två bästa resultaten får vara högst 20 l/min. Efter detta får barnet medicin som öppnar luftrören. Sedan medicinen börjat verka ska testet upprepas med tre utblåsningar i samma ställning (stående eller sittande) som före medicineringen.

Den som inte vill köpa en egen mätare på apoteket eller av en patientorganisation kan vid behov låna en PEF-mätare på hälsocentralen. PEF-uppföljning görs vanligtvis under en tvåveckors period. Patienten blåser morgon och kväll samt då han/hon får symtom. En del patienter behöver en PEF-mätare som stöd för sin egenvård också efter diagnosskedet – detta kan man diskutera med den behandlande läkaren.

Med en kväveoxidmätning fastställs kväveoxidhalten i utandningsluften Kväveoxiden indikerar att andningsvägarna är inflammerade och ger ytterligare stöd för astmadiagnosen. Allergisk astma leder till hög kväveoxidhalt i utandningsluften medan en normal halt inte utesluter att personen kan ha astma. Mätningen görs så att patienten får göra en jämn utblåsning i en apparat. Undersökningen kan lyckas redan med barn i lekåldern.

Histamin- eller metakolintest visar om luftrören reagerar mer än normalt (bronkiell hyperreaktivitet) vilket är ett kännetecknande drag för astma. Undersökningen behövs ibland då man misstänker att personen lider av astma om man inte med andra funktionstest som mäter lungfunktionen kan fastställa diagnosen. Patienten får andas histamin eller metakolin varefter man följer upp om lungfunktionen märkbart försämras under funktionstestet. Undersökningen kan användas för att diagnostisera astma hos personer som fyllt 12 år.

Utöver symtombeskrivningen och lungtesten kan man röntga lungorna för att utesluta andra sjukdomar och strukturella avvikelser.

Barnastman är ofta förknippad med olika allergier som det därför är viktigt att utreda. Allergiundersökningarna görs vanligtvis med s.k. pricktest. Vid pricktest placeras en liten droppe flytande allergen på patientens arm och genom droppen görs ett litet lancettstick så att allergenet kan tränga genom huden. Om patienten sensibiliserats för allergenet blidas en liten bula på huden. Ju större bulnaden är, desto sannolikare är det att patienten får symtom av det ifrågavarande allergenet. En allergiutredning kan också göras så att man tar ett blodprov och sedan mäter andelen IgE-antikroppar som det ifrågavarande allergenet gett upphov till. Resultatet ges vanligtvis som ett kvantitativt resultat: ett negativt resultat är under 0,35 kU/l medan ett positivt resultat maximalt kan ligga över 100 kU/l. Läkaren bedömer och ger anvisningar om huruvida man ska undvika det ifrågavarande allergenet.